Stora Tildan 8 år!!

I fredags den 29 juni  fyllde min lilla jänta 8 år. Vi firade med paket på sängen för att sedan följa med Elis till tandläkaren och därefter åka till morfar för att kika på kräftor och äta tårta. Matilda var mer än nöjd med sig födelsedag och de bästa presenterna tyckte hon var onepiecen, rosor att ha i håret och en kompisbok. Hon vet hur hon vill firas, hon vet vad hon önskar sig och hur hon vill ha det, och det ska vara som det brukar. Vi har tydligen skapat födelsedagstraditioner utan att vi har varit särskilt medvetna om det… Det är en underbar liten, stor åttaåring vi har!! Så tjurig, envis och retig, men också så omtänksam, givmilt, hänsynstagande och ödmjuk. Precis som en åttaåring ska vara.

Tänk att det gått åtta år sedan min lilla flickan kom! För mig var det en enorm kris och jag trodde aldrig att det skulle sluta väl även om personalen på neonatal försökte truga i mig att hon var stor på avdelningen jämfört med en del andra med sina 1610 gram. En hel sommar tillbringade vi i korridoren där AC:n alltid såg till att det var svalt och skönt trots att det rådde högsommar och 28 grader ute. Hela juli och augusti månad gick medan jag dag och natt var så orolig och nojig att jag inte kunde tänka klart. Den sommaren upptog de olympiska spelen all tv tid och eftersom det bara fanns en tv på avdelningen var det längdhopp och långdistanssprinters jag tittade på. På de fyra hyllorna i kylskåpet trängdes åtta par nyblivna föräldrar och det bidrog till en ganska ensidig kost bestående på fil och musli samt havregrynsgröt med mjölk och banan på. Jag grät och grät och grät och däremellan pratade jag nästan inte med någon för det var ingen som pratade…. Att glädjas åt sitt egna barns framsteg när grannbarnet fått en hjärnblödning eller eller åkt tillbaka på syrgas gick liksom inte. Därför var det tyst. Några gånger dök det upp föräldrar vars barn behövde stanna två dagar för att sola bort gulsot. Dessa gånger gånger var det liv i luckan. De krävde större plats i kylskåpet, en stekpanna att steka fläskkotletter i för det behövde ammande mödrar och så diskuterades det livligt om nyförlösta mammor verkligen skulle behöva diska stekpannan efter sig. Kunde inte städerskan göra det eller kanske en undersköterska? Då drog jag mig in i tystnaden, in på salen där det enda som hördes var när något barns saturation sjönk och det larmades. Efter 64 dygn fick jag äntligen ta min lilla tjej och gå hem från det mörklagda rummet med den ljusa korridoren där allt kretsade kring mat, vikt och syresättning. Nu skulle vi inte använda någon saturationmätare utan lita till hennes egna förmåga. Men den litade minsann inte jag på. Det kändes rent livsfarligt att ta bort livlinan. Jag var framme för att lyssna, kikade, killade och självklart väckte Matilda…. bara för att kolla. Men hon grejade det! Hon fixade allt! Och hon gör det fortfarande! Jag är så imponerad av min lilla tjej som efter sommaren ska börja i andra klass. Underbara unge, vad jag är glad att jag har dig!

You may also like

Kommentera