Om genus och dagens krav och förväntningar…

Igår tisdag var jag på genusträff och i fokus stod; 
genus i förskola och skolaJag älskar statistik!! Den säger sanningen och berättar hur verkligheten ser ut. Att vi sedan har en annan uppfattning hör inte riktigt hit, för statistiken är ändå mer trovärdig… Klicka gärna på lathunden för att få tillgång till materialet och möjlighet till att läsa om hur jämlik du är ;o). 
Statistiken säger…
Män tjänar mer än oss kvinnor. Särskilt när vi jämför högskoleutbildade personer och individer i ledarpositioner. Under åren vi är barnafödande står vi dessutom nästan still i löneutvecklingen och detta tar vi inte igen senare livet. Kvinnor tar större ansvar för hem och familj, arbetar deltid i större utsträckning och utför mer ”gratisarbete” i hemmet. Vi läser vidare på högskola/universitet i större utsträckning än männen och fler av oss arbetar i lågavlönad, offentlig sektor med omvårdande yrken. Yrken som ses som ett ”kall”, en god gärning, något man ägnar sitt liv åt…. Plikttrogna, noggranna, ordningssamma!! Dessutom pansionssparar vi mer än männen. Duktig-flicka-syndromet visar sig flera gånger i statistiken och vi tänker på framtiden, och ålderdommen. 
Funderingarna löd…
Ett barn får beröm för sin noggranhet, sitt tålamod och sitt lugna agerande. Ett annat barn för sin styrka, snabbhet, uthållighet. Några ”trivs” med att pyssla… Andra ”behöver” springa av sig….? Ska barn få ägna sig åt de lekar de vill eller ska vi vuxna styra deras val i vissa situationer? Tar de lugna barnen för sig mer genom att de får beröm för sin noggrannhet och stillsamhet/ lär sig de snabba, springiga och ombytliga barnen att vara noggranna och ta sig tid till att fullfölja uppgifter genom att de enbart får springa av sig? Hur kan vi vuxna tänka för att ge barnen nya infallsvinklar som kan generera nya intressen och ge barnen chans till att utveckla alla sina förmågor?
Vilka beteenden och förväntningar bär vi med oss och vilka för vi över på våra barn? Nog upplevs än idag en flicka som inte hänger upp sin jacka i hallen som slarvig medan en pojke anses vara på väg till en annan lek och inte hann fullfölja uppgiften… Och jag vågar nästan påstå att även barnen resonerar så här olika beroende på om det är en flicka eller pojke som har droppat jackan på golvet. Vi präglar barnen tidigt och ännu på 2010-talet har vi omedvetet olika krav på barnen. 
Här hemma har vi definitivt olika krav på barnen beroende på vilken placering de har i syskonskaran. Minstingen, nummer tre, är rejält bortskämd och behandlas i många lägen som ett riktigt litet barn trots att han faktiskt börjar bli stor. Jag funderar ofta på mina krav på barnen och hur jag ska förhålla mig och agera till individerna. Men det är inte lätt!! Det är inte bara förnuftet som styr…
Funderar ni på hur jämlika ni är i förhållandet och på hur ni förhåller er i barnuppfostran? 
genus och jämlikhet i barnuppfostran

You may also like

Kommentera