Nu för tiden kan barnnamn stavas precis hur som helst!

Elis pratar ofta om sina kompisar. För att skilja dem med samma namn åt sätter han ibland förskolans avdelning före namnet, eller så sätter han första bokstaven i efternamn efter förnamnet, eller i vissa fall där drar han både för- och efternamn och gärna ett mellannamn också om han kan :o).

Idag vid mellanmålet;
– Mamma, jag tror att jag tycker Axel är roligare att leka med än Emil (funderande).
– Jaha?
– Eller, nja, kanske. Ibland är han det i alla fall.
– Jaha…?
– Äh, de är nog lika roliga, fast på olika sätt. Om du vill kan jag stava Axels namn för dig mamma…
– Ja, gör du det gubben…
– A….K….S…Ä…L. Tänk, mamma, jag kan stava mina kompisars namn nu! För visst var det rätt?

Och inte kan man säga något när två stolta tindrande ögon visar stolthet över att just ha ljudat sig igenom ett namn. Han har ju så rätt!! Det låter verkligen som både K, S och Ä när man lyssar. Ett barns sätt att se på stavning, som ännu inte lärt sig regler och rätt och fel. Ett barn som kör på känsla och vad han hör. Så underbart att få tillhöra den här välden ett litet tag till. Hans tid med rättstavning kommer och tills dess njuter jag av hans egenkomponerade ord :o).

PS. I helgen skrev han Spätta så här: Sp1a. Underbart!!

You may also like

1 kommentar

Kommentera