Min lilla Cisco

Det har gått åtta dagar sedan vi lät vår lilla vovve somna in för gott. Det har varit jobbiga dagar och jag har inte riktigt orkat skriva varken om det eller om något direkt annat. Vi har haft en riktigt jobbig vecka…

Att låta vår Cisco somna var helt rätt beslut. Han mådde dåligt. Troligtvis hade vi kunnat haft honom kvar ett par dagar till eller kanske tom en vecka till. Men det hade varit för vår skull och jag ville inte låta honom må för dåligt.

Saknaden och tomheten går inte riktigt att beskriva. Jag saknar min lille kompis som alltid mötte mig om morgnarna på sängkanten med sina underbara och förväntansfulla ögon. Det var du som alltid lufsade efter mig, vart jag än gick och som dråsade ner bredvid mig för att ligga nära, nära. Du följde alltid, höll alltid sällskap och var ofta, väldigt ofta i vägen. Oräkneliga gånger har jag snubblat och trampat på dig, men tålmodigt har du tittat på mig, suckat lite och sedan flyttat dig ett par millimeter.

Jag minns när du var liten och vi lekte kurragömma för att träna dig i att vara lös och hålla dig i närheten av mig. Alla de gånger vi gått vid sjö och hav och du badade oavsett tempeteratur. Till och med de gånger isen låg på havet lyckades du hitta ofruset vatten som du vätte ner sig i.

Jag minns när barnen var små och satt och lekte med händerna i din mat. Istället för att bli arg på dem satte du dig ner, gnällde lite och bad mig bedjande om hjälp. Jag minns hur barnen hållt dig i pälsen, ställt sig upp genom att dra i svansen och dragit i ögonfransarna för att undersöka. Du tålmodiga hund, suckade lite och reste dig för att gå undan. Alltid tålmodig. När Matilda var liten och sov ute i vagnen låg du ofta bredvid henne och vakade.

Som vuxen hund var du lydig, visste alltid vad som väntades av dig. Men du hade också en egen vilja och var busig nog att trotsa. När vi ropade kom du alltid, du ”skulle bara lukta klart och kissa lite”. När vi bad dig hoppa ut ur bagaget för att du inte fick följa med lade du dig istället ner och gjorde dig så tung och omöjlig att få ut… Ofta, ofta tittade på mig med de där bruna underbara och bedjande ögonen på ett sätt som gjorde att jag gav med mig. Du visst vad som väntade av dig, men du visste också hur du omförhandlade detta. Busa gillade du och du slängde dig ofta på rygg för att ”bråka” lite… slänga med tänderna och nafsa lite samtidigt som jag busade med dig.

Tidigt i livet lärde du dig ordet ”morfar” och detta kunde vi inte säga utan att du voffade till och sprang till ytterdörren eller grinden för att kika. Du lärde dig känna igen hur hans bils motorljud lät och varje gång han kom blev du lika glad. Du älskade alla människor och var alltid lycklig när någon gav dig uppmärksamhet en liten stund.

Under sista året tog du ofta egna små promenader nere på cykelvägen. Gick en liten runda som vi ofta gick tillsammans för att lukta och kissa lite. Lite så där lagom busigt. Du var aldrig borta länge och du kom alltid tillbaka. Men du avslöjande dig själv genom att gå över uppfarten på hemvägen… Där var grinden ofta stängd och du fick skälla för att vi skulle komma och öppna för dig.

Nu är det tomt här hemma. Många gånger har jag kika ut genom den öppna altandörren och omedvetet letat efter dig med blicken. Jag väntar på att du ska komma in eller komma från tvättstugan dit du ofta gick för att dricka. På kvällen funderar jag på om du behöver gå ut och på morgonen planerar jag tiden för att hinna gå en runda med dig. Jag söker dig med blicken, men tanken och även med fötterna när jag sitter i soffan eller smyger genom ett mörkt sovrum. Jag vaknar om natten för att vända mig, men när jag inte hör dina andetag undrar jag om du lagt dig i hallen… Det är så tomt här…. så tomt. Jag saknar din blick, din närhet, ditt sällskap, tryggheten du gav. Du saknas mig så. Och jag förstår inte att jag aldrig mer ska få ta i dig och möta din blick. Du, min kära kära vän.

You may also like

7 comments

  1. upplevde själv denna smärta för 5 år sedan. Vi hade vår underbara hund i 16 år och 11 månader, de första 6 åren kämpade vi mot barnlöshet så vår underbara hund blev vårt allt.
    Jag höll på att gå sönder av sorg men på ngt vis tar man sig genom det.Idag har vi en ny hund fast jag sa aldrig mer för jag orkade inte med tanken på att mista en kär vän igen. Men tomheten blev för stor och sen så tyckte barnen det var hemskt att komma hem till ett tomt hus efter skolan.
    Sänder en styrkekram till dig och din familj

Kommentera