Hejdå. Vi ses snart igen.

äppelblomster naturfoto blomma

Den 21 oktober 1922 föddes min mormor. Hon kom att bli ett av de äldsta barnen i en syskonskara på tio barn. Torpet de växte upp i bestod av två rum och kök, med en rejäl farstu. Kissa gjorde man på utedasset 20 meter bort från huset och maten förvarades i jordkällaren. Detta dass tyckte jag var fantastiskt roligt att kissa på när jag var liten, det hade nämligen två sitsar så att man kunde parkissa. Kan tänka mig att det behövdes i en familj med tolv personer. Vattnet hämtades i brunnen och elektricitet installerades aldrig i torpet. Under kvällarna använde de fotogenlampor för att natten inte skulle komma allt för tidigt på vintern.

Då i mellankrigstiden var livet ganska hårt för en lantbrukande familj. För att komma till skolan fick barnen gå med illa sargade skor många kilometer, likaså för att komma hem. Vinter som sommar… Mormor har berättat om hur de fick hushålla med maten och om hur de mörklade fönsterna om kvällen av rädsla för flygplan. Hemma behövde de hjälpa till. Men kärlek och omsorg fanns det gott om. Min gammelmorfar bodde kvar på torpet tills han var 95 år och jag kan ännu minnas hur hans cykel stod lutad mot ladan, hur katterna låg lojt på farstutrappen och hur gammelmorfar satt i köket och tuggade sitt snus och spillde sitt kaffe. I farstun stod det alltid ett par hinkar vatten inburna och köksspisen eldade han flitigt i både för värmens skulle och för att kunna koka sitt kaffe och laga maten.

Runt -40 gifte sig mormor och morfar. De tog över en stor gård och med den kom mycket arbete. Hårt arbete på åkrarna och mycket arbete i köket för att förse drängarna med mat. Hon mjölkade och mockade efter korna och tog hand om de tre barnen som kom i tät följd. Det rådde ransonering på vissa matvaror efter att andra världskriget startat och kaffet de kunde köpa på ransoneringen var utblandat med både växter och frukter. För att klara en dräglig tillvaro var livet fortfarande ganska hårt. Familjens hus var stort, 350 kvadratmeter och därför bodde man på övervåningen och hyrde ut nedervåningen till en annan familj. Men för att få allt att rulla gjorde man ändå inte allt arbete själv. Man tog in drängar periodvis under året, slipkarlen kom ett par gånger om året för att vässa alla eggar och jag tror tom att mormor hade en piga till hjälp en kort period.

Åren gick och stan exploaterade. Kommunen forcerade mormor och morfar till tvångsförsäljning av gården. Marken behövdes för att bygga villor och fastigheter. Kvar blev bostadshuset Köpingegården och så en del resttomter. Morfar gick hastigt och lustigt bort och mormor skulle acklimatisera sig till en helt ny vardag. Hon förvandlade marken runt huset till trädgårdstomt med ett trädgårdland på ca 1000 kvadrat. Som barn var det fantastiskt att strosa där och smaka på det som fanns tillgängligt. Hallon i mängder som mormor både syltade och saftade på. Bästa hallonsaften som alltid stod på rad i källaren. På husets framsida blommade rosor båda sidor om gången och gullvivorna blommade helt galet vildvuxna i gräsmattan. I tvättstugan under huset fanns stora zinkbaljorna som man kunde släpa upp på sommaren och bada i. I jordkällaren kunde man hitta alla möjliga godsaker som sparats från trädgårdslandet och så naturligtvis mormors stora damcykel. Den var för fin för att stå ute så varje gång mormor skulle ut och cykla släpade hon den uppför källartrappen.

Insidan av huset går inte att beskriva. Den behöver upplevas… Känslan av att sitta i köket med de schackrutiga linoleumrutorna under fötterna och känna hur morgonsolen lyser in medan tvätten hänger på tork över varmvattenrören i taket och mormor kokar mannagrynsgröt. Det är barndomsminnen! Mormors skafferi bakom draperiet där alla torrvaror förvarades i fyra takhöga skåp… Och så svalskafferiet i hallen där grödor mellanlandat när de kommit upp ur källaren innan de hamnade i det riktiga köket. Kallt så man rös till när man gick in, och så dofterna. Klädkammaren med massor av vidjesmala 50-talskläder och lackade handväskor. Jag minns värmepannans mullrande om natten, hur solen glittrade in genom alla fönster om sommaren på glasverandan och jag minns de stora dubbeldörrarna i stora ingången som hade så stort nyckelhål att mormor alltid stoppade i en tuss för att det inte skulle blåsa in eller så att det inte skulle komma någon och kika :o). Jag minns allt. Färgerna, lukterna, ljuden…

På midsommarafton somnade min lilla mormor för att aldrig mer vakna. Det är konstigt. Hon som älskade livet och så gärna ville vara kvar här. Hon träffade mina barn till och med ett par gånger under den sista veckan medan hon fortfarande orkade och som hon uppskattade det. Som hon alltid gjorde. Mormor älskade ungarna! Hon som bara för ett par dagar sedan pratat med mig om ditt och datt och sedan bröt ihop totalt när jag skulle åka hem. Tänk att vara så klar och medveten om allt in i det sista. Vi visste då, den gången att hon troligtvis snart skulle hamna i dimmor av smärta och smärtstillande medicin och tappa medvetandet… Och vi grät. Vi grät tillsammans och höll varandra hårt. Det var helt tokigt. Det fanns liksom ingen hejd. För hur tar man farväl för sista gången? Min lilla mormor som ville finnas här. När hon var så trött och kände sorgen komma krypande sa hon som vanligt; ”Hejdå, mitt lilla sockergryn. Vi ses en annan dag. Snart. Ta med dig barnen då.” Hon ville inte vidare. Hon ville vara kvar hos oss trots alla smärtor. Är det då inte konstigt att hon höll sig kvar ända tills midsommarafton och då på eftermiddagen mellan ringdansen och sillen lämnade hon oss. Mormor som älskade sommaren, blommorna och barfotabarnen. Hade hon någon midsommarfest som väntade någon annanstans?

Hejdå min lilla mormor! Du finns hos oss i våra hjärtan och i hela mig. Jag känner varje dag hur hela ditt väsen har präglat mig och den jag är…. Vi ses en annan dag.

You may also like

1 comment

Kommentera